Nobellunch

Lunch på Uppsala slott med tio stycken Nobelpristagare, det låter väl helt ok? Det var vad jag - och sisådär 180 personer till - ägnade en stund åt tidigare idag.

Som jag har skrivit förut så har ekonomipristagarna belönats för sitt arbete inom spelteori, vilket jag också är intresserad av. Jag hade turen att sitta mittemot en av dem, Robert J. Aumann. (Det var förresten honom som Aktuellt hade ett inslag om på Nobeldagen, eftersom han firade sabbat på förmiddagen och därför fick bråttom till Konserthuset.) Dessvärre diskuterade vi inte så mycket om hans forskning (jag var väl för nervös...), men jag har lärt mig en del om israelisk utbildningspolitik i alla fall. Dessutom måste jag säga att Aumann var mycket underhållande att lyssna på, trots att han måste ha en jobbig vecka bakom sig.

...

För övrigt så glädjer det mig att LUF reagerade på Mauricio Rojas debattartikel om brottsligheten bland invandrare.

Att bli politiskt aktiv

Idag har UNT en artikel om moderaternas traineeutbildning för de medlemmar som vill engagera sig som förtroendevalda och i en faktaruta nämner de också den utbildning som folkpartiet anordnar, Kandidat 2006. Den senare går jag själv och jag tycker att det är en mycket bra idé att ha sådana här utbildningar, men för att få fler personer att engagera sig politiskt aktiva räcker inte sådana initiativ.

För det första är det idag ett stort steg för många att bli medlem i ett politiskt parti. För egen del började jag med kårpolitik och kände därefter att jag ville göra mer. Att då ha varit (och vara) aktiv i ett kårparti gjorde det på något sätt lättare att skriva under på ett partiprogram, även om jag naturligtvis inte håller med om det till 100 procent. Dessutom hade jag lärt känna ett flertal andra som själva var aktiva i olika partier och lockades av tanken att fortsätta arbeta med politik. Utan dessa omständigheter tror jag inte att jag skulle ha blivit medlem - politikerföraktet fanns även hos mig. Nu möter jag det istället hos andra människor, till exempel hos familjemedlemmar som säger att "Va!? Politiker kan du väl inte vilja vara? De är ju ingenting att ha!" Med andra ord: partierna måste hela tiden fundera över varifrån politikerföraktet kommer och arbeta för att minska detsamma.

För det andra är bemötandet mot de nya medlemmarna viktigt. Jag vet själv hur lätt det är att prata med dem som jag redan känner, istället för att prata med den som är på sitt första möte, men usch, vad svårt det kan vara att gå på ett andra möte om ingen "såg" en den första gången. Det är inte alla som klarar av att gå fram och säga "Hej! Vad kan jag göra?"

För det tredje kan det vara klokt att reflektera över hur partierna tar fram sina kandidater inför valen. Hur mycket säger ett internt provval om personernas lämplighet för olika uppdrag? (Nej, det här inlägget handlar inte om bitterhet över dåligt provvalsresultat - för min del gick det mycket bättre än jag hade trott :-) ) Naturligtvis kan det ge en viss fingervisning om hur redan aktiva personer har arbetat, men för nya medlemmar kan det vara svårt. Tyvärr har jag inget bra alternativ till det här systemet. Någon annan som har något alternativ? Eller andra bra idéer om hur partierna kan få fler att intressera sig för politik och/eller engagera sig?

Ett steg på vägen

Idag har den som är sjuk, eller på väg att rehabiliteras, ingen möjlighet att plugga deltid och vara sjukskriven resten av tiden - du måste välja mellan heltidssjukskrivning eller heltidsstudier. Detta är ju absurt och studentrörelsen har länge lobbat för en förändring av det här. Nu har ett steg i rätt riktning tagits åtminstone, vilket bland annat UNT har skrivit om.

CSN och Försäkringskassan har utrett hur det skulle kunna fungera att kombinera deltidsstudier och deltidssjukskrivning och har idag lämnat en rapport om detta till regeringen. Det är en lång rapport som jag inte har läst så stora delar av, men för den som är intresserad heter den Sjukpenning och studiestöd och finns på CSN:s webbplats.

Då väntar vi bara på ett regeringsbeslut också...

Ny rektor föreslagen

Så har då konsistoriet bestämt vem de vill se som ny rektor för Uppsala universitet. Det blev som jag hoppades: Anders Hallberg.

Han fick starkast stöd i valförsamlingen (bland annat för att många av studentrepresentanterna röstade på honom) och konsistoriet lyssnade förstås på vad valförsamlingen tyckte. Anders Hallberg är dekan för farmaceutiska fakulteten, en omtyckt lärare och framgångsrik forskare och jag tror att han kommer att bli en bra rektor för universitetet.

Nu ska bara regeringen fatta sitt beslut också, innan det är klart...

Artiklar om konsistoriets rektorsförslag finns i UNT och i Ergo.

På väg till internat

Alldeles strax ska jag iväg för ett drygt dygns föredrag, möten, förhandlingar och mingel. Det är konsistoriet, styrelsen för Uppsala universitet, som ska ha internat på Rånäs slott. På själva mötet, det vill säga imorgon förmiddag, har vi två mycket intressanta punkter.

Det ena är universitetets verksamhetsplan för 2006. Där finns det förstås en mängd roligt (och mindre roligt :-) ), till exempel hur platserna på grundutbildningen ska finansieras. Om det blir som det brukar så blir det inte några större ändringar, förutom eventuellt något förslag från oss studenter.

Det andra som ska beslutas är vem konsistoriet vill nominera till rektor för universitetet från och med 1 juli 2006. Bo Sundqvists förordnande upphör då och regeringen ska i december välja efterträdare. Det spännande här är om konsistoriet går på valförsamlingens linje eller prioriterar annorlunda. I valförsamlingen sitter 65 representanter för universitetets lärare och studenter samt personalorganisationerna, så jag tycker att det ska mycket till för att någon ska rösta emot valförsamlingens kandidat. Vi får väl se hur det går...